När abra föddes 30:e november 2010 så köpte jag en klänning på H&M i en liten storlek 36 som jag trodde jag skulle få på mej på nyårsafton samma år. Hahaha vilket skämt alltså. Det är svårt att inse att man var större innan man blev gravid. 20 kg extra blir man inte av med så lätt. Under dessa snart 2 år har jag då och då provat klänningen och dragkedjan har jag kunnat få upp längre och längre upp. Men idag. Fick jag äntligen upp den helt och hållet. Det är noll stretch i tyget så det känns bra. Mitt mål är nått och jag behöver egentligen inte gå ner mer nu. Jag ska bara träna magen, låren och rumpan så det blir mer fast. Jag är iaf stolt över mej själv även om jag svultit mej ner i vikt, inget som är så jävla bra egentligen. Peace!

Faller bara längre och längre ner i mörkret. Jag klarar inte av någonting, att få höra saker jag inte vill höra. Jag bryter ihop för minsta lilla och klarar inte av om någon inte klappar mej på axeln och säger att gör rätt eller bra. Jag orkar inte. Jag orkar inte ta tag i mitt liv, känner ingen lust att göra saker jag måste. Orkar inte ta ansvar, vill bara fly från allt och slippa tänka på vad jag gör. Jag vill inte se underbara människor i min närhet vara så ledsna. Önskar jag var en superhjälte som kunde ändra på det förflutna. Jag önskar att jag var en uppfinnare. En tidsmaskin är det jag skulle bygga.

Jag ligger på botten och blir sparkad gul och blå. Helvete! Panikångest är det ända jag inte hoppas på att få igen men det känns ganska nära nu.

I natt åker jag, abra, Stefan, Molly, Kristian och engla till Arlanda. Imorgon kl 9:55 lyfter vi med flyget mot Turkiet. Jag hoppas och tror att vi behöver det här och att vi kommer få det bra. Det är så tungt allting just nu så vi måste iaf försöka ha det lite roligt. Kommer självklart fortsätta att tänka på alla här hemma. Jag vill inget annat än att alla ska få känna lycka igen...det är så svårt och orättvist. Jag kan bli så förbannad att sånt här ska få hända. Fan! Fan! Fan!

Önskar att man kunde dela med sej av kraft och vilja men att bara få vara vid någons sida kanske ge någonting iaf. Hoppas det. Ta hand om varandra och ta inget för givet. Somna aldrig osams och säg vackra ord till varandra så mycket det bara går.

Det är tungt idag. Allt kan vända på bara någon sekund och bli ett rent helvete. Orättvisan är så grym. Tårar rinner ner för mina kinder. Tårar för er. Marie och barnen, Carin, Stefan, Ida och Ragge. Jag tycker om er allihop och ni ska inte behöva gå igenom detta.

Vila i frid Anders, en underbar pappa, son, bror, farbror och vän <3

Jag är lycklig. Punkt slut.