Igår fick jag äran att deltaga i årets största jävla smällfest! Stefan fyller 40 år och det firades rejält kan jag lova. Supergod mat, mixat med balla människor och sveriges bästa band "the baboon show" :D så jäkla grymma de var! Tack som fan Stefan för detta och jag hoppas du tar dej till Cuba snart :) puss å kram

Ååååååhhh...

Jag känner bara att jag måste skriva. Vad som helst egentligen. Jag är proppfull med tankar och känslor och jag har lust att bara skrika, tömma ur allt som finns inuti. jag blir galen av att inte kunna läsa av mej själv, hur jag mår, känner, vill. jag fortsätter att leva som en frågetecken och blir aldrig klokare. jag går runt och bara önskar och hoppas på saker   men segt   går det.

jag önskar att jag visste precis hur mitt liv ska se ut, samtidigt som jag absolut inte vill det. I vissa stunder önskar jag att jag hade et stort hus där jag kunde på kollektivt med underbara människor. vi skulle odla grönsaker, bär och frukt. vil skulle haft lite djur, som höns, getter och kanske en häst. Nära och kära skulle vilja komma och hälsa på hela tiden, folk skulle kunna komma och gå som de ville. jag önskar mej ett halvtidsjobb så jag kan lägga hälften av min tid till Abra och upptäcka allt nytt tillsammans med henne. Jag önskar att hon kunde bo hos mej 100% samtidigt som jag självklart vill att hon ska träffa sin pappa lika mycket. jag önskar att jag kunde hitta inspiration till att antingen skriva sångtexter eller måla dag i ända. jag önskar....jag önskar bara få att vara lycklig var eviga dag, skratta så jag gråter och känna mej älskad lika mycket som jag älskar andra.

och kärleken är svår, den är aldrig lätt. det ska alltid finnas ett hinder för att få den att fungera precis som man vill. jag Älskar Abras pappa och jag har varit och kan fortfarande bli arg när jag tänker på att det bara sket sej. självklart hade det varit enklast om båda Abras föräldrar levde tillsammans och var lyckligt kära. men när man glider ifrån varandra, inte pratar eller umgås, bara finns bakom samma väggar, känns det ändå som att man är helt ensam. På ett sätt känns det fortfarande som att han är min och ingen annans, det är så jävla fel att känna så tycker jag. jag vill ju att han ska få ett lyckligt liv utan mej och jag hoppas att vi kan stå varandra resten av livet ändå. han har släppt taget och det borde jag oxå göra. På ett sätt har jag ju det...jag är ju kär på nytt. I en underbar kille. Ingen kan visa hur mycket man älskar mej som honom, han älskar precis allt med mej + lite till ibland. jag är så lycklig som har honom. Nackdelen är att han bor så långt bort och det tar på mej att åka mellan Dalarna och Halland varannan vecka. Stressen är enorm och jag hinner inte med mitt liv här hemma. jag bor i en resväska och kan aldrig slappna av. alltid är det någon jag saknar och jag är aldrig riktigt glad. jag känner mej inte hel. Förhoppningsvis så kommer han kunna flytta hit innan året är slut.

men männen i mitt liv, det kommer alltid vara ni. jag älskar er!

Sommaren är här! Jag är kär! Önskar det alltid kunde kännas så här! Men du är ju där...långt borta när, jag behöver dej som allra mest!