Måste bara ladda upp ett foto på min dotter och skriva lite om henne. Abra - hon är verkligen mitt allt (som de flesta känner för sitt/sina barn) och det är en otrolig känsla. Är det möjligt att älska en annan person så här mycket? Svaret är ja. Jag önskar jag hade möjlighet att kunna spendera alla dagar, varje minut, med denna underbaring. Hon har fått mening till mitt liv och sen dagen jag hade henne i min famn har jag varit den lyckligaste människa på jorden. Abra är så fantastiskt snäll och lätt att ha att göra med. Hon är inte blyg för någon och man kan lämna henne hos vem som helst, bara där finns något roligt att titta på och intressera henne, är det inga problem. Och som förälder blir man glad om ens barn äter, sover och skiter som det ska, och det gör abra. Då blir man stolt, faktiskt. Frågan är ju om man ska beundra sej själv för allt detta? För att hon är så bra som hon är? Är det jag som uppfostrat henne till den hon är? Till viss del måste man väl ha en bit av det att göra men jag tror verkligen att alla människor föds till den den verkligen är. Sen kan man växa upp i en stabil och trygg familj, eller en stökig och ostabil. Klart man då som barn kan slappna av mer, om föräldrarna är snälla och ger mycket mycket kärlek. Abra får nog mer kärlek än vad hon ber om men det är ju så svårt att låta bli henne. Jag vill hålla om henne hela tiden...det vill inte hon hehe. Det förstår jag, det finns ju så mycket att upptäcka och då har man inte tid att vara med mamma och mysa.

Jag är iaf otroligt lyckligt lottad över att ha fått en så underbar dotter och skulle något förfärligt hända henne, då dör jag! Jag kommer inte klara av att inte ha henne i mitt liv, eftersom HON är mitt liv.

Nog tjatat om abra (för den här gången), jag kommer säkert nämna henne i många många fler inlägg.

Ger era barn kärlek men ge dem även möjlighet att se världen med egna ögon. Peace!