Jag hatar min kropp! Den är så fruktansvärt ful, äcklig och vidrig! Jag ska spara ihop pengar och operera mej.

Jag kommer ingen vart. Varken bak eller fram eller sidledes. jag står bara still på samma plats och väntar på att någon förändring ska ske. Vissa dagar är väl värre men jag undrar när den där lyckokänslan ska dyka upp igen. Efter att fått sparken på världens bästa jobb så har jag mått skit. Inget annat sommarjobb ha dykt upp och pengarna tar slut så fort de kommit in på kontot. jag vill inte leva på bidrag resten av mitt liv och det kan jag inte heller. Om ca 100 dagar står jag tomhänt. jag har alltså 100 dagar på mej att hitta ett jobb. och 100 dagar är inte så mycket som det låter.

Till sommaren har jag mer att se fram emot. Jag ska på 3 festivaler och träffa 100-tals nya människor. jag hoppas på en fin sommar där man kan njuta av solen varje dag, inget regn och gråa dagar. Solen får mej att må bättre.

Annars har jag inte mycket att skriva, eftersom allt är så nollställt just nu, inget händer. Jag fortsätter mitt rännande mellan Dalarna och Halland men jag undrar hur länge orken kommer finnas kvar. Det är kärleken mellan länen som drar mej och kärlek kan man leva länge på. dock inte resten av sitt liv. jag måste hitta fler mål och komma på någon mening med allt. Samtidigt är det så mycket som får mej att få ångest, det räcker med något så litet. Hela jag är så förvirrad och det känns fortfarande som jag gör folk så besvikna, även folk jag inte känner...och vad spelar det för roll?  jag känner skam och oro över mycket.