Men alltså. Ska man ha sånna skuldkänslor och dåligt samvete så här mycket. Jag orkar inte med det. Ibland önskar jag bara att jag kunde vara så elak och kall som bara vissa kan. Samtidigt vill jag inte det men jag orkar inte gå och bära på det här längre. Vet inte vad jag bör göra.

Igår träffade jag mina tjejer som jag är kontaktperson till. Vi dansade vid kajen och jag skrattade, det kändes så bra. Tack hörreni!

Igår lyckades jag faktiskt få i mej en hel bakpotatis med kycklingröra, jag är stolt. Jag kände väl att jag jag var trygg med att äta, som om min hjärna gav mej tillåtelse. Tobbe var med. Så det var kanske därför det gick bra. Idag ska vi luncha igen om det blir fint väder så jag och flickan jag jobbar med kan promenera till stan. Ställde mej på vågen idag igen...-6 kg totalt på snart två veckor. Men jag tror min kropp börjat acceptera mer och mer mat. Skönt.

Men allt är fortfarande upp och ner. Jävla huvud som aldrig låter mej vara. Tankarna lever loppan och gör mej bara ledsen. Snälla hjärta, bli starkt och säg ifrån!

gjort är gjort och sagt är sagt. mår förjävligt samtidigt som det är skönt att ha lättat på hjärtat. det känns som att den här påbörjade perioden i mitt liv kommer bli lång och smärtsam men förhoppningsvis så har det varit värt det i slutändan. jag har aldrig någonsin velat eller vill såra någon men nu kände jag att det här var tvunget att göra, för min egen skull. tänker man inte på sej själv här i livet så kommer man bara bli olycklig. jag har känt mej olycklig ett tag nu och jag har fått nog. den senaste veckan har mitt hjärta kallat och jag gjorde som det sa. för att inte väcka några falska förhoppningar...men ändå...det kanske blir annorlunda i framtiden, vem vet. jag kan inte alls säga någonting säkert men kanske jag hittar "det där" igen, någon gång. inte just nu. jag klarar inte av det här längre och nu är orden sagda. det är över.

jag har gråtit och gråtit. kommer nog ta ett tag tills jag ler igen, på riktigt. det ända jag tänker är förlåt, förlåt, förlåt, FÖRLÅT!