Jaha jaha. Sommaren är skön, solen lyser nästan varje dag och regnet kommer på natten. Som jag längtat till den svenska sommaren skulle bli så här fantastisk igen. Har till och med fått lite färg på kroppen fast jag inte hunnit vara ute så mycket. Jobbar och jobbar, men härligt det oxå. Dock mycket stress och jag har börjat sakna de dagar man istället fick panik över hur tråkigt man hade. Jag vill ha en tråk-dag. Bara sitta och glo eller ligga ute i solen och dricka is-te och lyssna på gammal bra musik. Samtidigt vill jag ta med Abra ut på massa bus och äventyr.

Stressen får jag som vanligt utav ekonomin, alltid den största boven. Även om jag har jobb i sommar så måste jag räkna, tänka och klura hur mycket jag har kvar att leva för varje månad. Och jag hittar ju på massa saker som kostar, sånt man lixom måste göra när det är sommar (: har hunnit vara på roskilde festivalen och så ska kag ner till göteborg 2 vändor på 2 veckor, gå en dag på rockstad falun, anordna återföreningsfest och åka till turkiet.

Vissa dagar längtar jag nästan till hösten kommer (shitt! Sa jag verkligen det där?!) ja, men då kommer jag kunna fokusera på att plugga, jobba lite extra och umgås med familjen. Inte för många bollar i luften lixom. Det skönaste av allt är att jag äntligen kommer slippa arbetsförmedringen i över 1 år :D snacka lycka!

Sen är det självklart fortfarande jobbigt att åka ftam och tillbaka mellan Mora och Halmstad. Saknar alltid någon av mina älsklingar och jag känner mej aldrig hel. Jag längtar så mycket till Jonas flyttat hit så jag slipper åka, åka, åka...

Och besvikelsen. Den ligger på återföreningsfesten. Alltså jag fattar, att inte ALLA kan komma, men inte ens hälften?! Och segt att få svar om de kommer eller inte. Som det känns nu så kommer det skita sej allt ihop. Orkar inte tänka positivt om det här längre. Nej, jag ångrar mej lite att jag tog på mej detta...inte min grej.

För övrigt mår jag i alla fall bra (: utan anti-depp och allt. Måste komma ihåg att börja käka d-vitamin i slutet av sommaren bara, så jag inte kommer in i samma gammla svacka igen.

Igår fick jag äran att deltaga i årets största jävla smällfest! Stefan fyller 40 år och det firades rejält kan jag lova. Supergod mat, mixat med balla människor och sveriges bästa band "the baboon show" :D så jäkla grymma de var! Tack som fan Stefan för detta och jag hoppas du tar dej till Cuba snart :) puss å kram

Ååååååhhh...

Jag känner bara att jag måste skriva. Vad som helst egentligen. Jag är proppfull med tankar och känslor och jag har lust att bara skrika, tömma ur allt som finns inuti. jag blir galen av att inte kunna läsa av mej själv, hur jag mår, känner, vill. jag fortsätter att leva som en frågetecken och blir aldrig klokare. jag går runt och bara önskar och hoppas på saker   men segt   går det.

jag önskar att jag visste precis hur mitt liv ska se ut, samtidigt som jag absolut inte vill det. I vissa stunder önskar jag att jag hade et stort hus där jag kunde på kollektivt med underbara människor. vi skulle odla grönsaker, bär och frukt. vil skulle haft lite djur, som höns, getter och kanske en häst. Nära och kära skulle vilja komma och hälsa på hela tiden, folk skulle kunna komma och gå som de ville. jag önskar mej ett halvtidsjobb så jag kan lägga hälften av min tid till Abra och upptäcka allt nytt tillsammans med henne. Jag önskar att hon kunde bo hos mej 100% samtidigt som jag självklart vill att hon ska träffa sin pappa lika mycket. jag önskar att jag kunde hitta inspiration till att antingen skriva sångtexter eller måla dag i ända. jag önskar....jag önskar bara få att vara lycklig var eviga dag, skratta så jag gråter och känna mej älskad lika mycket som jag älskar andra.

och kärleken är svår, den är aldrig lätt. det ska alltid finnas ett hinder för att få den att fungera precis som man vill. jag Älskar Abras pappa och jag har varit och kan fortfarande bli arg när jag tänker på att det bara sket sej. självklart hade det varit enklast om båda Abras föräldrar levde tillsammans och var lyckligt kära. men när man glider ifrån varandra, inte pratar eller umgås, bara finns bakom samma väggar, känns det ändå som att man är helt ensam. På ett sätt känns det fortfarande som att han är min och ingen annans, det är så jävla fel att känna så tycker jag. jag vill ju att han ska få ett lyckligt liv utan mej och jag hoppas att vi kan stå varandra resten av livet ändå. han har släppt taget och det borde jag oxå göra. På ett sätt har jag ju det...jag är ju kär på nytt. I en underbar kille. Ingen kan visa hur mycket man älskar mej som honom, han älskar precis allt med mej + lite till ibland. jag är så lycklig som har honom. Nackdelen är att han bor så långt bort och det tar på mej att åka mellan Dalarna och Halland varannan vecka. Stressen är enorm och jag hinner inte med mitt liv här hemma. jag bor i en resväska och kan aldrig slappna av. alltid är det någon jag saknar och jag är aldrig riktigt glad. jag känner mej inte hel. Förhoppningsvis så kommer han kunna flytta hit innan året är slut.

men männen i mitt liv, det kommer alltid vara ni. jag älskar er!

Sommaren är här! Jag är kär! Önskar det alltid kunde kännas så här! Men du är ju där...långt borta när, jag behöver dej som allra mest!

Jag hatar min kropp! Den är så fruktansvärt ful, äcklig och vidrig! Jag ska spara ihop pengar och operera mej.

Jag kommer ingen vart. Varken bak eller fram eller sidledes. jag står bara still på samma plats och väntar på att någon förändring ska ske. Vissa dagar är väl värre men jag undrar när den där lyckokänslan ska dyka upp igen. Efter att fått sparken på världens bästa jobb så har jag mått skit. Inget annat sommarjobb ha dykt upp och pengarna tar slut så fort de kommit in på kontot. jag vill inte leva på bidrag resten av mitt liv och det kan jag inte heller. Om ca 100 dagar står jag tomhänt. jag har alltså 100 dagar på mej att hitta ett jobb. och 100 dagar är inte så mycket som det låter.

Till sommaren har jag mer att se fram emot. Jag ska på 3 festivaler och träffa 100-tals nya människor. jag hoppas på en fin sommar där man kan njuta av solen varje dag, inget regn och gråa dagar. Solen får mej att må bättre.

Annars har jag inte mycket att skriva, eftersom allt är så nollställt just nu, inget händer. Jag fortsätter mitt rännande mellan Dalarna och Halland men jag undrar hur länge orken kommer finnas kvar. Det är kärleken mellan länen som drar mej och kärlek kan man leva länge på. dock inte resten av sitt liv. jag måste hitta fler mål och komma på någon mening med allt. Samtidigt är det så mycket som får mej att få ångest, det räcker med något så litet. Hela jag är så förvirrad och det känns fortfarande som jag gör folk så besvikna, även folk jag inte känner...och vad spelar det för roll?  jag känner skam och oro över mycket.

Ja jag fortsätter väl skriva och gnälla som vanligt. Det jag är bäst på verkar det som. Men jag är så jävla less och jag ger fan upp snart. Ingenting är som jag vill just nu.

Kan ju börja berätta att jag fått sparken från världens bästa vikariat och allt tack vare mej själv. Hur kunde jag vara så dum?! Fick samtalet igår och jag blev så jäkla ledsen.

Sen är AF som vanligt och hackar på mej och undrar vad jag ska göra med mitt liv, jag blir skickad hit och dit och jag har snart ingen koll på någonting. Dom frågar om jag ska börja plugga, och när jag väl har tänk om och om ingen, och kommit fram till att det är det jag vill göra, så kommer det antagligen inte bli så. Kommunen har fått in för lite pengar och har troligtvis inte råd att köpa in utbildningen till mej.

Sen är jag pank. Sjukt pank så jag måste sälja saker för att ha råd till mat. Vem överlever på 8000kr i månaden i sverige idag om man har barn på dagis, egen hyra och andra räkningar?! Det är inte många kronor jag får till övers efter alla inbetalningar. Och som grädde på moset fick jag idag reda på att jag måste betala tillbaka 1200 på skatten i år. Jag blir såååå jävla lycklig.

Nej. Jag känner mej totalt värdelös och orkeslös att kämpa vidare med det här sk livet. Jag lägger mej snart i sängen under ett täcke och aldrig vill kliva upp igen. Men det kan jag inte. Jag måste finnas där för Abra, mitt allt. Hade hon inte funnits, hade inte jag det heller. Och jag är otroligt tacksam för alla andra omkring mej som ställer upp så mycket. Jag älskar er! Känns bara inte som jag har något att ge tillbaka.

Oj. Nu har jag inte skrivit på ett tag, varför vet jag inte. Det som hänt sedan sist är väl att jag och abra har kommit i ordning i lägenheten och vi trivs jättebra. I alla fall jag :) abra har varit sjuk de senaste 2 veckorna och inte tyckt om någonting. Allt har varit jobbigt men så är det väl när man är liten och sjuk.
Just nu är jag nere i Halmstad igen. Det är skönt. Resan ner var dock jävligt jobbig eftersom jag blev stannad av polisen för fortkörning och fick böta 2000 kr :S jag är glad att jag inte blev av med körkortet, det hade ju varit så drygt. Hade känt mej handikappad utan att få köra bil.

Psykiskt mår jag si och så, det går upp och ner men jag gråter ingenting och har sällan ångest. Jag är mest nollställt eller bitter. Det känns som att min familj inte tycker om mej och allt jag gör är fel. Jag vill bara gömma mej och hålla allt för mej själv. Det är inte bra. Jag älskar ju min familj. Jag vet i alla fall att abra älskar mej, det är det som betyder allt.

Den här veckan kommer nog mest gå ut på att vila och bara vara, på söndag åker jag hem till min lilla älskling igen.