Igår tyckte min lilla unge att hon skulle prova stoppa upp ett russin i näsan. Det slutade med ett besök hos doktorn på vårdcentralen. Efter flera försök med våld och abra helt hysterisk så lyckades dom få ut det dumma russinet. Abra blev lugn direkt efter att det blev klart och fick ett klisterrke och bokmärke för hon ändå var så duktig.

Men igår kväll fick hon även 39 graders feber och har det fortfarande. Hon är så hängig och vaskig och sover för det mesta. Min stackars lilla unge

Jag vet inte vad jag ska göra för att försöka få mej att må bättre. Jag funderar på att kanske ge pillren en chans men jag har ju alltid varit emot det. Anti depp. Jag vill ju inte behöva ta skiten men jag orkar inte med mej själv så här. Lika bra att göra något innan det blir värre. Vill inte behöva få panikångest, det värsta jag vet. Jag pratar väl inte med någon "på riktigt" hur jag mår för jag orkar inte höra mej själv säga att jag inte mår bra. Lättare att skriva. Visst mår jag iaf så bra jag kan må, när jag är i Halmstad men det är inte tillräckligt. Vädret här nere är lika dåligt som det är hemma. Det kommer jag inte ifrån. Jag vill ha vår mer än något annat just nu.

Vi får se om jag orkar ta mej tid att kontakta en läkare för att diskutera om jag verkligen behöver hjälpmedel eller inte. Jag är ju ganska dålig på att fixa sånt.

Alltså fan! Vet inte varför men det känns som att jag blir attackerad av onda blickar hela tiden. Direkt någon inte gillar mina framtidsplaner eller idéer så tappar jag taget om allt. Jag tycker jag är sämst i världen och får alla ledsna eller besvikna. Och hur jag beter mej mot vissa, utan att mena illa. Det är inte meningen, jag är inte mej själv just nu och då kanske jag verkar lite konstig och frånvarande. Det där så mycket jag måste ta tag i och jag har fortfarande ingen ork eller vilja till det. Jag vill bara vara. Göra vad jag tycker känns bra för stunden. Döm mej inte, snälla. Förlåt att jag är som jag är just nu, jag menar det!

Jag vet inte vad jag vill säga men känner att jag måste skriva lite. Just nu sitter jag i Göteborg, på ett tåg mot Karlstad. Där ifrån ska jag åka med Stefan hem. Jag har varit i Halmstad sedan i torsdags. Jag åkte ner för en arbetsintervju och det gick bra tror jag, hoppas dom hör av sej snart om besked. Dom skulle kolla upp hur många timmar de kan fixa till mej på ett varannan veckas schema.

Men nu är jag som sagt på väg hem. Jag ska jobba 2 dagar och gå på Anders begravning. Det känns tungt och jobbigt, har tänkt mycket på honom i helgen, tänkt på alla hemma. Det är fortfarande lite overkligt att han är borta...orättvist kommer det alltid vara.

Det jag ser mest fram emot att få komma hem, är att få pussa min lilla älskling som jag saknar hela hela tiden. Blir det som planerat så åker jag och abra ner till Halmstad på lördag igen och blir borta en vecka. Bara hon och jag :) mysigt!!

Annars...mår jag ganska mycket skit. Den här årstiden får en verkligen att tappa orken och lusten till allt. Hoppas jag kommer ut ur det här snart för jag har inte tid att må dåligt.

När abra föddes 30:e november 2010 så köpte jag en klänning på H&M i en liten storlek 36 som jag trodde jag skulle få på mej på nyårsafton samma år. Hahaha vilket skämt alltså. Det är svårt att inse att man var större innan man blev gravid. 20 kg extra blir man inte av med så lätt. Under dessa snart 2 år har jag då och då provat klänningen och dragkedjan har jag kunnat få upp längre och längre upp. Men idag. Fick jag äntligen upp den helt och hållet. Det är noll stretch i tyget så det känns bra. Mitt mål är nått och jag behöver egentligen inte gå ner mer nu. Jag ska bara träna magen, låren och rumpan så det blir mer fast. Jag är iaf stolt över mej själv även om jag svultit mej ner i vikt, inget som är så jävla bra egentligen. Peace!

Faller bara längre och längre ner i mörkret. Jag klarar inte av någonting, att få höra saker jag inte vill höra. Jag bryter ihop för minsta lilla och klarar inte av om någon inte klappar mej på axeln och säger att gör rätt eller bra. Jag orkar inte. Jag orkar inte ta tag i mitt liv, känner ingen lust att göra saker jag måste. Orkar inte ta ansvar, vill bara fly från allt och slippa tänka på vad jag gör. Jag vill inte se underbara människor i min närhet vara så ledsna. Önskar jag var en superhjälte som kunde ändra på det förflutna. Jag önskar att jag var en uppfinnare. En tidsmaskin är det jag skulle bygga.

Jag ligger på botten och blir sparkad gul och blå. Helvete! Panikångest är det ända jag inte hoppas på att få igen men det känns ganska nära nu.

I natt åker jag, abra, Stefan, Molly, Kristian och engla till Arlanda. Imorgon kl 9:55 lyfter vi med flyget mot Turkiet. Jag hoppas och tror att vi behöver det här och att vi kommer få det bra. Det är så tungt allting just nu så vi måste iaf försöka ha det lite roligt. Kommer självklart fortsätta att tänka på alla här hemma. Jag vill inget annat än att alla ska få känna lycka igen...det är så svårt och orättvist. Jag kan bli så förbannad att sånt här ska få hända. Fan! Fan! Fan!

Önskar att man kunde dela med sej av kraft och vilja men att bara få vara vid någons sida kanske ge någonting iaf. Hoppas det. Ta hand om varandra och ta inget för givet. Somna aldrig osams och säg vackra ord till varandra så mycket det bara går.

Det är tungt idag. Allt kan vända på bara någon sekund och bli ett rent helvete. Orättvisan är så grym. Tårar rinner ner för mina kinder. Tårar för er. Marie och barnen, Carin, Stefan, Ida och Ragge. Jag tycker om er allihop och ni ska inte behöva gå igenom detta.

Vila i frid Anders, en underbar pappa, son, bror, farbror och vän <3